top of page

Rädslans ansikte, ur Kulturimperiet #3 2018

​

"Det är vardagskväll och i ett stort rum som doftar av kokande ris och cevapi som fräser i olja är omkring 30 unga personer samlade. De allra flesta är unga män i 20 års åldern och majoriteten av dem befinner sig i väntläge. Väntan på kvällsmaten, väntan på besked, väntan på att få veta var livet ska få en chans att bli av. Många lever i en ovisshet som sträcker sig från var de ska sova nästa natt till var de ska bo i vinter och vidare till var de ska få spendera resten av sina liv. På plats blir vidden av den sortens osäkerhet och orättvisa fruktansvärt påtaglig - vad gör det med en människa att på så många sätt vara så utlämnad och hur bygger man en trygg tillvaro när man inte kan se marken under fötterna?

För vissa av de unga männen har veckorna av väntan på om de ska få stanna blivit till år och de personliga berättelserna vittnar om hur tärande det är att ständigt oroa sig, att aldrig veta hur eller ens om man kan gå vidare. Det är en ofattbart stor press att inte ha någon återvändo och samtidigt inte veta om man får lov att stanna i landet.

I kväll surrar luften av information från idéburna hjälporganisationer och från kommunens representanter, om de nya förändringarna i den nya gymnasielagen för asylsökande och hur man fyller i blanketter på rätt sätt. De unga människorna lyssnar och frågar, där språket brister översätter en tolk och volontärer hjälper till.

 

— Varför är det nästan bara unga killar? frågar jag en av volontärerna som arbetar i den ideella hjälporganisationen.

 

— Jag vet inte riktigt, svarar hon. Kanske för att man resonerar som att de har störst chans att klara sig hela vägen så då blir de ivägskickade först.

 

En av de asylsökande berättar om sin situation: 

 

— Jag älskar att gå i skolan men Migrationsverket sa att jag inte fick gå där mer, att jag måste lämna landet. Nu har jag fått två avslag och om jag får ett till så kommer jag få stora problem om polisen hittar mig. Det jobbigaste är att jag hela tiden funderar på vad Migrationsverket ska säga. Jag tänker: ”Jag är 21 år gammal - har jag någon framtid?” I mitt gamla land har jag ingen familj kvar, ingenting. Jag är mycket rädd eftersom jag vill leva men inte har någon frihet alls och inte vet vad jag ska göra. När jag tänker på det blir jag väldigt ledsen. Förstår ni? Jag är en ung kille och har ingen framtid men jag vill ju leva och ha ett liv.

 

 

Rädslan för att visa sina ögon, sitt ansikte. 

 

Att synas på ett fotografi kan vara avgörande för om man ska klara sig efter ett avslag om att få stanna. Därför är porträtten ansiktslösa och namn och uppgifter påhittade."

​

Flera personer var nyfikna men vågade helt enkelt inte vara med på bild varpå flera bildrutor här borde gapa tomma. 

Några månader senare hade den nya gymnasielagen trätt i kraft. Den innebar enligt Flyktingarnas Riksråd FARR att: 

​

"....ungdomar som sökt asyl som ensamkommande barn men fått avslag på asylansökan kan få uppehållstillstånd för att gå i gymnasiet eller en yrkesutbildning. Men detta gäller bara dem som uppfyller en rad villkor. Det Migrationsöverdomstolen bestämde var att ungdomar som inte kan styrka sin identitet ändå kan omfattas. " (Text hämtad från Farr.se)

​

Vidare enligt information på FARR's hemsida var kriterierna följande: 

​

​

Uppföljning: I januari 2019 hade en del av de personer jag träffat hösten 2018 fått uppehållstillstånd tack vare den nya gymnasielagen, några mötte jag inte igen och kunde således inte få veta och några hade fått avslag, bland annat personen som vittnat om sin situation i artikeln. Han hade missat registreringsdagen med en dag.  

bottom of page